Orkar inte skriva om mig själv och hur jag mår just nu men jag lämnar ett avtryck så att ni vet att jag finns här och läser era värmande kommentarer. Fler såna till Pinse tack!

Det värmer att läsa det ni skrivit. Jag blir glad av att veta att det finns människor i min omgivning som bryr sig om mig och hur jag mår. Jag återkommer när livet har blivit mer hanterbart! Då kan vi kanske prata, men just nu går det inte. Kram På er!

Idag kom den, droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju inte mått så bra på den senste tiden och sen jag börjat jobba igen har det blivit värre. Ont i kropp och själ. Mått dåligt på bussen in till jobbet, hyperventilerat, hjärtklappning, illamående och på senaste tiden även gråtit. Det har ändå gått någotsånär att ta sig in på jobbet och hålla masken även om det varit kaos inombords. Och alla mina fysiska besvär som nästan försvann i slutet på semestern är tillbaka med full kraft. Men idag gick det inte längre. Då grät jag som bara den på jobbet och min bästa arbetskamrat tvingade mig att åka hem igen. På bussen rann tårarna (även sen resten av dagen). Väl hemma ringde jag min läkares sekreterare och bad att han skulle ringa upp mig. Men han hade inte tid till det idag sa hon utan fick ringa imorgon. Men han ringde faktiskt på eftermiddagen och jag förklarade hur det var. Han sa då att jag skulle stanna hemma och så fick jag en tid på måndag (istället för på fredagen den 31:e). Så är läget nu.  Vad fan är det för fel på mig? Känns som om jag håller på att bli helt koko!

Veckans citat får bli:

"Prata inte om den där droppen utan om bägarens innehåll"

Loesje

(och jag önskar att jag visste vad bägaren innehåller!!)

Här är ett djur som jag i alla fall inte trodde kunde vara grönt. Ser nästan inte verklig ut:)

Det hade vi ikväll när vi var på Timbuktukonserten. Står i lugn och ro och kollar på konserten som precis har börjat när det från ingenstans trycker på väldigt hårt från sidan och vi bara flyger omkring utan att kunna styra någonting. Det är som om 100 människor har bestämt sig för att putta bort folk. Vi ramlar och puttas och man är livrädd att någon ska ramla och krossas. Jag har aldrig varit med om något liknande och det var sjukt obehagligt att inte ha någon kontroll. Jag är fortfarande mer än 2 timmar senare helt skakig. Det var ingen trevlig upplevelse!!

*Not*!!! Vi är ca 220 anställda på min arbetsplats och 1 person har sett att jag gått ner 9 kg och 3 personer att jag klippt mig.Eller de andra har kanske sett men valt att inte säga något. Inte för att jag bryr mig om vad alla 220 personerna tycker men det hade ju varit trevligt om de som jag jobbar närmst med hade brytt sig. Känns som om man är paria eller något. Jag mår mer och mer dåligt av detta jobbet, vilket yttrar sig på psykiskt och fysiskt och måste verkligen härifrån! Men vart? Det finns ju inga jobb att söka:(

Gårdagens barnpassning gick bra och det var så mysigt! Hon var så lugn och glad hela tiden. Det gör jag gärna om!!

Ikväll ska jag, om jag orkar, gå på festivalen och se Timbuktu. Fick dessutom reda på idag att en arbetskamrat och hans band ska spela så jag kanske tar mig dit också. Men som sagt allt beror på formen!

Nu har jag beställt tid till min läkare. Han kom tillbaka från sin semester idag och hade ingen tid förrän den 31/8. Ok, det är bättre än ingenting men det känns som en evighet. 11 dagar dit och jag får ta en minut i taget!

Sitter här hemma och vet att jag borde lyfta på häcken och ta mig till jobbet, men jag vill inte. Känner ett enormt motstånd och mår inte bra. Men jag vet att det inte är någon fysisk åkomma så det är väl bara att palllra sig dit:( Idag har jag lite elevbesök, det kanske blir bättre då?

I eftermiddag/kväll ska jag vara barnvakt till lilla I och det ska bli kul. Det ser jag verkligen framemot. Hennes föräldrar ska in till malmöfestivalen på konsert.