Är så trött så oändligt trött. Både fysiskt och psykiskt. Det händer liksom ingenting. Jag står och stampar på samma ställe känns det som. Inte så sjuk som jag har varit, vilket iofs är superbra, men heller inte frisk. Livet består mest av viljan att sova. Jag går till jobbet och gör en del, men mer är det inte. Tro inte att jag inte är glad för de steg jag har tagit,för det är jag, men som det är nu vågar/vill/orkar jag knappt göra någonting av rädslan för bakslag. Och det känns inte som något liv. Vaknar på morgonen och det första jag tänker på är jag ska få sova middag. När jag sovit middag och vaknat är det enda jag tänker: när kan jag gå och lägga mig för kvällen? Kl 21 är det absolut senaste jag orkar vara uppe till. kul va?

Nä, nu är det snart dax för middagssov!

Så sa min FK-handläggare till mig om det nya reglerna som träder i kraft efter nyår. Det känns ju tryggt och bra -NOT!

Fortfarande usel på att uppdatera bloggen. Sorry!

Vad har hänt sen sist? Var hemma, sjuk 1 vecka. Varit hos läkare och psykolog ett antal gånger. Vi har haft Rehabmöte. Träffat vänner. Skrivit ett yttrande till HSAN m.m

Rehabmötet gick bra, nu ska det äntligen anställas en vikarie för mig. Men när det blir vet man inte. Men ändå. Det är i alla fall accepterat och på gång.

Yttrande som jag och K skrev till HSAN är ute på remiss:) Min bästa läkare ska läsa det och se om något behöver ändras.

Nu är jag hemma igen från min kusin i Linköping. Eller ja, hon bor i Grebo utanför Linköping. Vi har haft mysiga dagar. Inte gjort så mycket, skönt. Vi har gått i skogen, pratat, umgåtts, gosat med hennes valp, kollat film, ätit gott m.m Det har verkligen varit välbehövligt. Men hur lugnt vi än har tagit det så är jag helt slut nu. Idag är en extremt seg dag och jag vill bara gå och sova. Det är ju så att hur lugnt jag än tar det så tär det enormt på psyket och jag får betala sen. Men det var helt klart värt det.

Det går framåt. Jag känner mig piggare och nöjdare än på länge. Kan sitta på bussen och titta ut genom fönstret och njuta av höstens färger och ljuset som är nu. Ja, inte idag kanske men igår var det helt fantastiskt.

Tänker mycket på hur det var för ett år sen, då hade jag precis blivit inlagd och var så sjuk. Mer död än levande som K säger. Själv kommer jag inte ihåg mycket.

Pratade med min bästa läkare igår, inför Rehabmötet vecka 45. Vi är överens om att det ännu inte är dags att gå upp i tid och det är skönt. För jag är verkligen inte redo för det. Klarar inte riktigt 4 timmar än, men jag går till jobbet varje dag. Och det är bra sa han.

Igår fick jag brev från försäkringskassan som meddelade att jag inte får några pengar från dem efter nyår. Utan då ska jag gå till arbetsförmedlingen! Fattar ingenting! Jag har ju ett jobb. Det är inte arbetslös jag är utan sjuk. Om någon fattar så var snälla och förklara......för jag känner mig som ett dumhuvud som inte fattar något.

Imorgon ska jag åka till min bästa kusin i Linköping några dagar. Det ska bli trevligt och väldigt skönt att komma hemifrån några dagar. Behöver byta miljö och bryta vardagen.

Oj, vad jag är dålig på att skriva. Men det finns inte så mycket att skriva om. Just nu rullar det mesta på. Jag känner mig pigg och gladare och nöjdare. Jag är inte på topp, långtifrån. Men jag mår bra. Jag har ett lugnt liv, jag funderar och ältar inte så mycket. Försöker nappa om någon vill hitta på något etc. Det som inte funkar och inte är roligt är jobbet. Där finns ingen lust och ingen energi. Efter 2-3 timmar där är jag helt slut och vill inte mer. Innan jag kommer dit har jag gått igenom en procedur med orolig mage, illamående och hjärtklappning. Det är inte kul

Jag vågar knappt säga det......men jag känner mig piggare. En hel del av det kan nog bero på en ny medicin jag fått. Ett tillägg till den gamla. Den har bara ett fel, ett stort fel. Den är så ny att den inte är med i högkostnadsskyddet. 28 tabletter för 500 kronor och jag tar 2 om dagen vilket blir 1000 kronor i månaden. Men det får den vara värd om den gör mig pigg. Och det gör den

Dagarna de går och går och ingenting händer. Mitt största dilemma just nu är jobbet som inte funkar. Tiden är för lång och arbetsmängden för stor. Min bästa läkare har skrivit ett brev till FK och min arbetsgivare, men inget har hänt. Har pratat med personalavdelningen som tyckte att: "så kunde jag ju inte ha det." Hon skulle se vad hon kunde göra åt det. Lovade att ringa mig imorgon för att rapportera vad som hänt. Något bra förhoppningsvis.

Sen har jag som ni vet bytt psykolog och det funkar så där. Saknar min gamla. Men jag får väl ge det lite tid så vi kan jobba ihop oss.

Så är det!

Det känns som om jag går runt i klister. Kommer ingen vart. Önskar mig ett levnadsbart liv! Just nu känns det som om jag fastnat i ett tillstånd som jag inte kommer ur.

Jobbet funkar inte. Det är för mycket. Jag hinner inte med. Har en alltför stor arbetsbörda till den tid jag är där. Som för övrigt är för lång. Tiden alltså. Jag jobbar 4 timmar nu och det är mer än jag klarar av. 3 timmar gick mycket bättre. Vet inte vad jag ska gör - hur jag ska lösa det. Har försökt prata med FK och personalavdelningen men de skickar mig bara vidare:( Jag orkar inte dra i sånt! Den enda som gett mig råd som är något att ha är min bästa läkare, tur jag har honom!